Vägen upp…

Göran och Robert gav sig av mot toppen inatt mer om det i nästa inlägg…

Igår tog vi oss upp till Gouterhyttan.

Vägen upp dit gick  först med kugghjulsbanan som strulade igår. Vi satt på den första turen upp.

Sakta sakta segar sig tåget upp för berget.

När man kommer upp till åndstationen finns det en liten verktygsbod där vi sökte skydd mot regnet igår.

Efter ett litet vattenintag så går vi upp. I början är det lätt klippersten som det går bra att gå på. Det blir svårare och svårare vi tvingas använda både händer och knän för att lyckas ta oss uppför klipporna.

Vi går över snö och glaciär med stegjärn på fötterna.

Trotts allt det jobbiga är vi glada och förväntansfulla, vi väntar bara på att komma över molnen där vi tror solen skiner. Vilket vi aldrig gör. Molnen går hela vägen upp och bäddar in hyttan ordentligt.

Sista delen upp är brant riktigt brant typ 87graders lutning.

När vi kommer upp är jag helt slut. Har hög feber är förkylld och har ont i halsen. De andra får koka vattnet (utomhus) till vår torrmat.

Efter torrmaten äter jag och Göran igen ( i restaurangen) Polenta och korv var ingen höjdare.

Vi vet att stugans alla över 100 sovplatser är bokade, men vi frågar efter bäddar ändå. Beskedet vi får är att vi kan sova på eller under borden i restaurangen (som är full på folk) om vi betalar. Vi skulle inte få några madrasser.

Vi ställer oss i kö på bäddar i alla fall, kanske det är någon som inte dyker upp.

Klockan går och 19:30 så springer personalen ut för att titta nedför berget fall någon är på väg upp…

3 personer hade bokat och de syntes inte på väg uppför berget så vi fick våra sovplatser. I ett rum med över 40 bäddar sov vi påklädda pga kylan.

När de vaknar mitt i natten är det inte långt ifrån att jag följer med dom upp mot toppen.

Men jag vill inte riskera livet…

 

MVH
zzeezz