En konstig känsla

Jag har i flera år blivit ganska deppig runt fars dag. All reklam, alla filmer på tv handlar då om precis samma sak, far och son & hur bra relation de har eller får.

När jag bestämde mig för att inte låta mig själv må dåligt över vad som hänt i min barndom förändrades allt.

I Söndags blev jag inte deppig för första gången på många år, jag blev bara irriterad. Det var en ny konstig känsla jag visste inte riktigt vad jag skulle göra av irritationen som kom helt plötsligt. Jag var förberred att jag skulle deppa ihop lite som vanligt.

Jag blev irriterad för att jag inte får veta, jag är irriterad över att inte komma vidare i mitt sökande efter min far, irriterad över väggen som jag gång på gång jag kör huvudet i.

Jag vill deppa ihop då vet jag ju hur jag ska hantera situationen men denna irritiation vet jag inte hur jag ska hantera. Det enklaste hade ju varit att ta nya tag och göra ett nytt eftersökningsförsök igen, men jag vet inte var jag ska börja denna gång. Har dragit i alla trådar jag kunnat följt upp alla tips jag fått, men väggen finns där vart jag än vänder mig.

Ett litet tips, en liten ledtråd är allt jag skulle behöva för att komma ett nytt steg vidare.

 

Känslan av att vara irriterad och inte kunna göra något åt det är helt ny för mig.

Jag hoppas att den försvinner snart, annars kommer jag snart sitta här och gå igenom allt igen för att snart köra huvudet i väggen igen för femtioelfte gången.

Jag har prövat alla vägar utom möjligtvis träffa en synsk person (eller vad dom kallas).

 

MVH
zzeezz