Det modigaste jag gjort kanske

 Under många år har jag varit rädd för mina fosterföräldrar, jag har på fullt allvar trott att om jag skulle besöka dom utan förvarning så skulle min fosterfar springa och hämta geväret han jagat älg med.

 

Därför har jag inte besökt dom mer än vid två korta ögonblick under 23års tid.

 

Men samtalet från (läs inläggen)  ”Den lilla dansande tjejen”  (&HÄR) fick mig att besluta ta tjuren vid hornen och helt enkelt åka dit.

Att komma dit utan förvarning skulle jag aldrig våga, via deras egna biologiska dotter planterade jag viss information.

Jag ringde helt enkelt henne (telefon numret fick jag av den lilla dansande tjejen) Jag frågade deras dotter hur hon trodde de skulle reagera om jag besökte dom. Jag sa att jag skulle ha vägarna förbi under sommaren (2007) och tänkte kanske besöka dom.

Givetvis var jag fast förvisad om att hon direkt ringde dom och berättade om mitt samtal.

Sagt och gjort vi tog bilen ner till Västkusten när vi en dag var några hundra meter från deras hus så ringde jag och sa att vi var i närhet och undrade om det gjorde något om vi kom förbi?

Sver kom direkt: Det var ju så struligt när du stack (läs om det struliga här), jag låtsades inte förstå vad hon menade och frågade vadå struligt?

Ja när du stack så var det ju så struligt.

Mitt svar blev MEN det är ju över 20 år sedan det har jag glömt sedan länge.

Ja du kan väl komma på en blixt visit då fick jag höra.

Jag har aldrig i hela mitt liv varit så nervös som jag var då.

Jag informerade min fru att min fosterfar kommer med all säkerhet stå med bössan på trappan, så ta inte av dig säkerhetsbältet, gå inte ur bilen, var beredd att låsa dörrarna snabbt osv.

När vi kom ut mötte de oss utanför huset ingen bössa i sikte så jag andades ut lite grann.

När de såg att fru & dotter var med så blev vi alla inbjudna, jag tänkte att det kan ju vara bra om det skulle gå våldsamt till därinne så har jag i alla fall ett vittne.

Vi gick in och de var hur vänliga som helst de hade plockat fram en del fotografier som de tidigare påstått att de brännt upp.

De bjöd på lunch på en restaurang i närheten och blixt besöket varade i 3h.

 

Några dagar senare var vi på stranden och solade och då kom de dit också lika trevliga som tidigare.

 

Jag är inte rädd längre, det var mitt mål med besöket att visa för mig själv att jag enom inte var rädd längre.

Helt plötsligt var det som en tyngd lossnat från mina axlar, det blev betydligt lättare att acceptera det jag fick gå igenom då jag bodde på fosterhemmet.

Detta innebär inte att jag accepterar deras behandling av oss fosterbarn men det innebär att mitt eget lidande nu över 20 år senare inte är riktigt lika stort.

 

De är gamla och kommer dö om inte alltför lång tid så deras trevliga sätt och att de tog emot mig var kanske deras sätt att säga förlåt eller visa att de vet att de gjorde fel.

För mig är dom nu inget att vara rädd för längre och det är viktigast för mig.

Jo jag kommer höra av mig igen mest för att se om de hittat mer av foton från min barndom.

 

MVH