Jag räddar livet på farsan men mest på mig själv

Kvällen då jag räddade livet på min fosterfar startade egentligen två veckor innan.

Jag var 17 år och bodde i en stad på västkusten.

Jag hade för ovanlighetens skull fått gå till en fritidsgård men jag var tvungen att vara hemma innan 21:00.

Jag måde väldigt dåligt pga situationen där hemma. Jag hade gett upp och visste att det inte fanns någon väg bort därifrån.

Jag gick och funderade på olika sätt att ta livet av mig hela dagarna, men när jag väl stod där så kunde jag inte.

Kanske det var min ”lillasyrra” som jag inte ville lämmna.

I alla fall så efter ett snack med fritidsledaren på gården så kom jag hem sent ca: 23:00. Naturligtvis var jag inte betrodd med nycklar till huset där jag bodde.

Jag fick banka på dörren och möttes av en hård knytnäve rakt i ansiktet, det var min fostermor som sa direkt vad hon tyckte om min sena ankomst.

Blodet sprutade och sprutade det ville aldrig sluta, tillslut hade jag min t-shirt så full av blod att den gick vrida blod ur. För första gången såg jag oro i min fostermors blick, då förstod jag att det var allvarligt.

Men tror ni att jag fick jag åka till sjukhus? Nej Nej Nej.

Dagen efter var jag trött jag hade aldrig fått ligga och vila en hel dag förrut om inte jag varit riktigt sjuk.

Den lördagen fick jag ligga hela dagen ock så även söndagen.

Men jag fick givetvis höra att det skulle bli mycket värre när min fosterfar kom hem.

Jag upptäckte att min nästa inte längre såg likadan ut efter den helgen senare förstod jag att den var bruten.

Snart var det lördag igen och det var nu det skulle bli mycket värre.

Han skulle slå mig med en eldgaffel (en pinne i järn som man rör runt i en öppen spis med) jag tänkte jag ska ändå ta livet av mig snart så det spelar ingen roll om jag nu ger tillbaka.

När han skulle slå mig vräker jag in honom i tegelväggen brevid den öppna spisen och tar ett steg fram för att slå.

Jag vet ännu idag exakt hur jag kännde just då, allt det hat efter alla dessa år av tortyr, misshandel mot mig och mina fostersystrar.

Men jag visste att detta var även slutet, jag visste bara det jag gjort hittils skulle innebära ett ordentligt straff.

Jag visste att ingen skulle tro på min version, ingen skulle tro på mig och vad jag fått genomgå under alla dessa år.

Istället för att slå fösta slaget så vände jag på klacken och gick därifrån och kom aldrig tillbaka.

PUH Att sitta här nu 23 år senare och skriva detta, jag trodde inte det skulle vara så jobbigt. Jag mår illa, händerna skakar, pulsen skenar, tårarna rinner.

Jag vet om jag hade slagit det där första slaget hade jag aldrig slutat, jag hade fortsatt och fortsatt.

Jag tackar Gud att jag inte slog det första slaget.

Men ibland ångrar jag mig och önskar jag gjort tvätrom.

Vad hände efter jag gått.

Jag visste att nu var en gräns passerad.

Jag kunde aldrig återvända dit mer den vägen var stängd.

Men jag kände ingen lättnad, jag visste att det enda jag kunde göra var att ta mitt liv, det var den enda utvägen jag såg.

Jag stod på bron över forsen och stirrade ner. Detta var inget jag ville göra men i mina ögon var det sista vägen bort.

Jag förväntade mig en polis letande efter mig bakom varje hörn.

Jag visste att det jag gjort av straffbart. Jag visste att ingen skulle köpa min historia.

Jag skrev ett brev till fritidsledaren på gården innan jag drog vidare ut på stan med kniven i fickan. Ju mer tiden gick ju mer desperat blev jag och helt plötsligt stod hon framför mig, fritidsledaren från gården.

Nu klarar jag inte av att skriva mer..

fortsättning följer…